Vandra vid Hovs hallar

Förra året vandrade jag och barnen till Bjäres högsta punkt, Knösen. Igår tyckte vi att det var dags igen och vi tog med oss våra vänner som är på besök. Mindes inte att det var en så tuff vandring som det var igår. Kanske var det varmare än då, för oj, vad tufft det var att gå brant uppför en lång bit. Vi gick även fel när vi skulle tillbaka då vi ville gå längs stranden. Det var bara att gå upp till stigen igen, en bra bit ovanför stranden och totalt gjorde vi tre branta stigningar, puh.

Men wow, utsikten och den fantastiska miljön var värt varenda steg. Knösen ligger 153 meter över havet och för att nå dit parkerade vi vid Hovs hallar och vandrade därifrån. Inledde vandringen med en glass och hade packat ryggsäckarna fulla med nybakat bröd, kanelbullar, singoalla, äpplen, festisar och vatten. Tyvärr hade vi missat att ta med termosar så kaffe och te fick vi dricka när vi kom hem igen.

Det här är en favoritspot. Efter att man har gått genom skogen, högt ovanför klapperstensstränderna når man fram till den här utsikten. Sigge försökte sig dock på att gå över stättan, inte att rekommendera för hundar så vi fick plocka upp honom så att han inte skadade sig.

Vi har en tur från Hovs hallar där vi går över kullen och in i skogen högt ovanför stränderna. När vi varit på toppen går vi ner mot stranden och längs den tillbaka. En helt fantastisk tur och det här är en annan favoritplats. Helt magisk.

Fina Bellen. Vi hjälptes åt att bära ryggsäckarna och ibland även hundarna - då klapperstensstränderna inte var de bästa för dem.

Raukarna finns överallt. Det här är en plats jag skriver om i både Med hälsning från Båstad och Början på något nytt.

Den här platsen är inte så långt från Hovs hallar. Det är ganska brant att ta sig dit, men utsikten är värd det.

Även Ville och Max var med. De gick dock före oss och var svåra att fånga på bild :)

En del av gänget pustar ut efter att vi har vandrat lååångt. Vi var rejält möra i benen efter den här turen. Var noga med att packa ner mycket vatten och det behövdes. Tror att alla kände sig väldigt nöjda när vi kom tillbaka (var dock ingen som nappade på vandring idag, ha ha).

Charlie njöt för fullt. Vi pratade om hur annorlunda hans tillvaro är nu, än när han var inlåst med flera andra hundar i ett hus. Det är så fint att veta att alla hundar som blev räddade har nya hem och har fått en ny chans i livet.

Klippan! Ibland önskar jag att jag kunde resa runt och upptäcka nya platser ännu mer.

Fina tjejgänget på väg ner mot stranden.

Att få möjlighet att lyfta mina favoritplatser på Bjäre i mina böcker känns så himla fint. Just nu är jag så sugen på att skriva en ny bok som utspelar sig här. Har en idé på en bok som jag är väldigt sugen på att skriva. Får se om det blir den nästa år, eller någon annan.

Hittade den här bilden från 2013 (tror jag). Så fina minnen och kanske tittar jag på bilderna om tio år igen och tänker att, wow, så fina minnen och vad härligt vi hade det tillsammans!